Wonder Wheel (2017)

Amerikansk drama regisserad av Woody Allen

Skådespelare: Justin Timberlake, Juno Temple, Robert C. Kirk, Kate Winslet, Jim Belushi, Jack Gore, Tommy Nohilly, Tony Sirico, Steve Schirripa.

Biopremiär: 1 December 2017

Svensk biopremiär: 22 December 2017

Betyg: 3/5

Det är 1950-tal på Coney Island och det är sommar, tivolit är i full gång och det är där vi träffar Humpty (Jim Belushi) och Ginny (Kate Winslet) som bor och jobbar på tivolit. De har inte världens lyckligaste äktenskap, då Ginny är en ganska sinnessvag och neurotisk kvinna med en pyroman som son från ett tidigare äktenskap och som vänstrar med livvakten Mickey (Justin Timberlake). Hennes buffliga make Humpty jobbar på en karusell och är lycklig ovetande om frugans sidoaffär. Helt vänds deras liv upp och ner, när Humptys dotter Carolina stormar in i deras liv. Hon har varit frånvarande i fem år och nu har hon sin ex-make efter sig, han är en gangster som inte tolererar att bli lämnad. Ännu värre blir det när Carolina börjar visa intresse för livvakten Mickey något som får Ginnys hela värld raserat.

Jag upptäckte Woody Allens filmer i vuxen ålder, när jag var yngre så tyckte jag att han verkade pretto och gjorde svåra filmer. Men i takt med att man mognade som människa så började jag se några av hans filmer såsom Manhattan, Kairos röda ros och blev förälskad. Han gjorde filmer som tilltalade mig och började jobba mig igenom hans filmer. Med tanke på mannens arbetstakt med typ en film om året så blir kvalitén därefter, vissa är genialiska medan andra är lättglömda. Sen #metoo kom igång så fick Woody allt svårt att göra sina filmer. Allens adoptivdotter har gått ut och anklagat sin far för sexuella övergrepp, något Allen bestämt nekat till men det skadade hans rykte som regissör och då är det svårt att få finansiärer till sina filmprojekt. Men säga vad man vill om mannen men film är något han bemästrar till fullo och jag hoppas att det i slutändan är det han kommer bli ihågkommen för.

Wonder Wheel är en stabil film som är lite mer teatralisk än vad Allens filmer brukar vara med en bra skådespelar blandning. Kate Winslet är den klart lysande stjärnan och ger den bräckliga Ginny ett lyster som inte många andra hade klarat och Jim Belushi spelar typ sig själv, den där vanliga buffliga och skojiga mannen som Belushi har gjort sig en karriär på, men i filmen har han fått ett allvarligt lager, man får intrycket att han kan bli våldsam när han är full. Sen har vi den alltid lika snygga Justin Timberlake som spelar livvakten som två kvinnor åtrår och han gör den rollen all rättvisa. Sen måste jag även nämna Juno Temple som spelar Carolina, hon har en uppenbarelse som gör att man inte kan sluta titta på henne, men man har svårt att tro att hon ska vara dotter till den buffliga och inte så fagra Humpty.

Men det bästa med filmen är fotot signerad av Vittorio Storaro, han har lyckas göra Coney Island till den vackraste platsen på jorden, han ger den ett ljus och färger som tilltalar och är en kontrast till det ganska så mörka dramat som utspelas, han gör filmen så jävla vacker och inbjudande.

Inte en av Allens bästa men har man inga problem med högtravande teatraliska dialoger så ska man absolut se den.

Lost Girls (2020)

Amerikansk drama/thriller i regi av Liz Garbus

Skådespelare: Amy Ryan, Thomasin McKenzie, Lola Kirke, Gabriel Byrne, Dean Winters m.fl

Netflixpremiär: 13 Mars 2020

Betyg: 3,5/5

En mamma ser fram emot att hennes äldsta dotter ska komma hem på middag, men ingen dotter dyker upp och efter 48 timmar gör hon en anmälan till polisen. Men polisen verkar inte bry sig, speciellt då de får veta att dottern är prostituerad. Hade det inte varit för en polis som rastar sin hund och stöter på några lik så hade polisen glömt bort fallet. Men bland liken fanns inte dottern och polisen verkar bry sig mer om de hittade liken. Hade det inte varit för en orolig mamma och hennes envishet så hade inget hänt. Spåren leder mamman till ett grindsamhälle, det sista stället som hennes dotter hade blivit sedd innan hon försvann spårlöst.

Innan filmen dyk upp igår på Netflix så hade den världspremiär på Sundance Film Festival och en del andra festivaler. Den är baserad på en bästsäljande bok av Robert Kolker och handlar om ett verkligt fall som hände 2011.

Det är svårt att inte bli berörd av filmen och alla som är föräldrar kan säkert identifiera sig med Mari Gilbert som är mamman vars dotter försvann. Visst Mari hade aldrig kunnat bli årets mamma, hon har sina brister och gjort en del fel val i livet men likväl var hon en mamma som oroade och letade efter sin dotter. Som publik kan man inte bli annat än förbannad av de passiva och inte så förstående poliserna. Hade inte Mari varit en envis och bångstyrig kvinna som kunde sparka igång poliserna så hade säkert inget hänt, hon var verkligen som en finne i röven på dom och startade sin egen undersökning, till polisernas stora förtret.

Riktigt bra, spännande och känslosam film, jag är den första som får krypa till korset och erkänna filmens kvalitéer, med tanke på att jag trodde det var något snabbproducerad skit som en del av Netflix filmer har en tendens att vara. Skådespelarna är bitvis lysande och förmedlar storyn bra.