Ad Astra (2019)

Kinesisk/amerikansk sci-fi/drama i regi av James Gray

Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Donald Sutherland m.fl

Biopremiär: 13 September 2019

Svensk biopremiär: 20 September 2019

DVD-premiär: 3 Februari 2020

Betyg: 0/5

Astronauten Roy McBride (Brad Pitt) har en lovande karriär men har under hela sitt liv varit tyngd av att hans pappa har varit frånvarande. Hans pappa är också astronaut och han anses vara en hjälte men under en rymdexpedition till Neptunus försvann han och hans besättning. Nu 15 år senare skickas Roy ut för att hitta honom och föra hem honom. 

Innan jag såg filmen så var jag otrolig peppad, hade sett alla trailers och det snackades om Oscarsnomineringar. Men nomineringarna uteblev och jag tänkte att akademin hade gjort en stor miss. Efter ha sett den så förstår jag varför den blev utan, för maken till pompös och meningslös film får man leta efter och den största synden den begår är att den är dödstråkig. Man blir serverad filosofisk narrativ signerad Brad Pitt och en kvart in i filmen skiter man i vad han vill ha fram.

För mig är Brad Pitt något av det största man kan bli inom film, en duktig skådespelare som har näsa för bra roller men här har hans snok lurat honom, då detta är enligt mig hans sämsta film, jag har aldrig gett en Brad Pitt film en nolla. Jag hittade inget positivt med filmen, den bara svävar omkring i ett evigt mörker.

Inte ens veteranerna Tommy Lee Jones och  Donald Sutherland kan rädda filmen (även om det är lite kul att dessa två möts igen i en sci-fi men då var det i den mer underhållande Space Cowboys). Det som slår mig mest är att ingen av skådespelarna verkar ha haft sitt hjärta med i projektet, det känns mest som de levererar en massa dravel pliktskyldigt.

Annars hade projektet alla förutsättningar att bli riktigt bra med en riktig bra regissör i James Gray (Little Odessa, The Lost City of Z) som briljerade med den fantastiska The Yards (2000) och med de skådisarna han hade till sitt förfogande så borde den ha varit mycket bättre. I stället blir den en blek Terrence Mallick kopia i rymden.

Favoritscener: Lika med noll
    

Judy (2019)

Amerikansk/brittisk biografi/drama i regi av Rupert Goold

Skådespelare: Renée Zellweger, Jessie Buckley, Finn Wittrock, Rufus Sewell, Michael Gambon, Richard Cordery, Royce Pierreson, Darci Shaw och Andy Nyman

Biopremiär: 27 September 2019

Svensk biopremiär: 11 Oktober 2019

Betyg: 4,5/5

Judy Garland (Renée Zellweger) var en av de stora stjärnorna från det gamla Hollywood, från barnsben drillas hon hårt till att bli en stjärna utav filmbolagspampar och managers. Men Judy fick betala ett högt pris för hennes framgångar då hon blev tablettmissbrukare och alkoholist. 1968 är Garlands karriär i botten, ingen vill boka henne då hon anses svår och inte går att lita på. Men hon är ju tvungen att ta hand om sina två barn, så hon lämnar barnen till hennes ex.make och beger sig till London. Där är hon fortfarande populär och hon har en rad inbokade konserter där och ser en chans till att återfå lite av sin forna stjärnglans. Men alla åren med missbruk, brist på sömn och lite mat har satt sina spår och formen är inte alls på topp, men det kan vara hennes sista chans.

I natt tog Renée Zellweger sin andra Oscar i karriären för hennes klockrena och känslosamma porträttering av en tärd Judy Garland. Jag har aldrig sett Zellweger göra en så felfri prestation. Man fattar varför det bara kunde vara en vinnare i Bästa skådespelerska klassen i år. Inte nog med att hon liknar Garland och låter som henne på rösten, utan hon rör sig precis som Garland gjorde under sina sista år i livet.

Filmen utspelas under hennes sista år, hon dog bara 47 år gammal, hennes kropp orkade inte mer utav hennes missbruk och filmen gestaltar Garlands förfall på ett känslosamt sätt. Så gott som allt i filmen är felfri och även tjejen som spelar den unga Garland i återblickarna är riktig bra.

Favoritscener: I London stöter Judy på ett bögpar som är gigantiska fans till henne, de går nästan varje kväll och tittar på henne. Dom bjuder hem Judy på middag, på omelett men de är så nervösa så de pajar omeletten. En enorm söt, charmig och rolig scen.

Judys sista uppträdande i filmen när hon sjunger Over the Rainbow och hon bryter ihop under låten och publiken börja sjunga för att hjälpa henne. Enorm fin och känslosam scen som verkligen värmer en ända in i märgen.

Jag har aldrig varit ett fan av Judy Garland, visst jag älskar The Wizard of Oz men Judy Garland som artist har aldrig attraherat mig men filmen drog mig verkligen in i hennes tragiska men ändå så framgångsrika liv. Precis som med Michael Jackson och andra framgångsrika barnstjärnor så fick hon aldrig någon barndom. Medan andra barn lekte så jobbade Judy 18 timmar per dag på någon filminspelning, där bolaget matar henne med piller som ska ta bort hungerkänslan men som gör att hon inte kan somna, piller som gör henne till missbrukare. Visst fan sätter det sina spår och man får en annan förståelse för dessa offer för stjärnlivet.

Rekommenderas väldigt mycket!

DVD-premiär: 9 Mars 2020